Brooks Brothers och button down-skjortan

Jag var 19 år då jag första gången hörde talas om Brooks Brothers vilket var ett märke som flitigt florerade i den ganska så klädfixerade moderna klassikern "American Psycho". Jag hade väl kanske aldrig trott att jag ens skulle komma att äga kläder från företaget i fråga men så har det nu blivit. Tilläggas ska väl även att företagets produkter i många fall ändå inte är vidrigt dyra.

Brooks Brothers är alltså ett företag som grundades i New York 1818 och som med tiden kom att associeras med presidenterna (vilket väl knappast skadade). Det finns foton på Lincoln där han har Brooks Brothers-kostym och efter det rullade det bara på. Allt som allt har Brooks Brothers levererat kostymer till 39 av USA:s 44 presidenter. Idag har man även damkläder.

En av företagens främsta innovationer var Button down-skjortan vilken i grunden har en märklig historia. En av ägarna, John Brooks, var i slutet av 1800-talet i Storbritannien och besökte i polomatch. Han konstaterade att spelarna (som var tvungna att ha traditionella skjortor med stora kragar som lätt fladdrade upp i ansiktet under matchens gång) hade sytt ditt knappar som gjorde att man kunde knäppa fast kragsnibbarna. Dock har det cirkulerat varianter där det handlade om argentinska polospelare som använder nålar för att hålla fast kragsnibbarna. I vilket fall så började Brooks Brothers från 1896 tillverka Button down-skjortor och man kallar den även för "the original button down shirt". Under 1900-talet blev skjortan vansinnigt populär i exempelvis Storbritannien men särskilt i Italien.

Nu äger jag inte bara button down-skjortor från Brooks Brothers (delar av garderoben återgiven ovan) utan skjortor av lite olika slag. Förut hade man ett förträffligt erbjudande där man kunde få tre skjortor direkt från företaget för 200 $ men det tycks man ha slutat med nu. Men håll utkik eftersom det är förträffliga skjortor. Per styck ligger de kring tusenlappen och man får förstås göra lite research vid sin första beställning. Själv använder jag gärna sidan www.storlekar.se som en bra guide. Brooks Brothers är dock förutsägbara och har man väl gjort det en gång så räcker det med den gången. Det vill säga, de har inte en massa storlekar som i realiteten varierar fast det står storlek si eller så (för sådant händer tyvärr). Brooks Brothers-skjortorna är bland de skönare jag har burit så jag kan egentligen bara varmt rekommendera dem. De är även slitstarka med hög trådtäthet. För närmare information se även hemsidan: http://www.brooksbrothers.com/

Windsorknutens sociala betydelse

Det är en allmän missuppfattning att Windsorknuten, denna enkla men ändå så eleganta och maffiga slipsknut, uppfanns av hertigen av Windsor. Windsorknuten är ju i grunden en rätt enkel historia där man lindar ett par varv och skapar en slags rudimentär triangel varefter man drar ett varv till med slipsen ovanpå och får en bred och mastig knut som, för att citera en och annan kännare, ”utstrålar självförtroende och pålitlighet”. Som vi strax ska se är det dock inte riktigt alla som delar den åsikten.

Till att börja med använda hertigen av Windsor alltså INTE Windsorknuten utan den betydligt vanligare och enklare four-in-hand som går ut på att du snor ena slipsänden horisontellt runt andra änden och därefter gör en vertikal rörelse där du för slipsänden genom den nyss gjorda horisontella lindningen. Det är kanske den vanligaste slipsknut som för övrigt existerar. Hertigen hade dock, klädsnobb som han var, ett antal specialtillverkade slipsar i tjockt material och/eller med viss bredd och när han knöt en four-in-hand-knut med dessa slipsar så såg de ganska grova, nästan lite bylsiga ut (se bild ovan). Den där knuten ville vanligt folk imitera och efterhand utvecklades Windsorknuten som går lätt att skapa även med en smal slips (eller kanske rentav fördelaktigast med en sådan om man inte vill få en alldeles för bylsig knut) genom det sätt på vilken den knyts. Exakt vem som skapade Windsorknuten är dock höljt i dunkel och ingen har heller gjort anspråk på att vara den förste.

Poängen med det hela är att hertigen avskydde Windsorknuten och än värre blev det ju av att den bar hans namn. Den nästintill lika överklassige Ian Fleming låter i en av sina böcker (”From Russia with love”) James Bond beskriva Windsorknuten som ”the mark of a cad” och som ett tecken på överdriven fåfänga. Ett modernare nedsättande uttryck som använts i Storbritanien är ”fotbollspelarknuten”. Med andra gör allt det här att jag själv framträder som en än större apologet för Windsorknuten med reservation för att man inte bör knyta den med alltför bred eller tjock slips. Men annars tycker jag mycket om Windsorknuten och ovannämnda kommentarer verkar mest handla om överklassig snorkighet inför vanligt folk som inte vet sin plats och som klär sig överdrivet fåfängt. Vore jag själv överdrivet fåfäng skulle jag ha en slipsnål med något diamantliknande till min slipsknut eller använda scarfar. Så jag tar inte så illa vid mig utan vill understryka vikten av att fortsätta bära Windsorknuten, denna eleganta och genuint folkliga knut som nu retat överklassen i decennier.

Skultuna

Jag träffade vid något tillfällen en kvinna som kom från Skultuna varvid jag entusiastiskt utbrast "ah, manschettknappar". Hon snörpte i sin tur på munnen och sa "vi har metallproduktion också" vilket man väl möjligen kan tolka som att metallen användes till andra och viktigare saker än att pryda franska manschetter. Skultuna messingsbruk (som det hette) grundades 1607 och började redan tidigt leverera exklusive produkter till hovet. Den mest omedelbara anledningen till att man grundlade bruket var dock för att Sverige skulle få en inhemsk mässingsproduktion och inte skuldsätta sig på dyrbar export mest hela tiden.

Så värst "exklusiva" kan man heller inte påstå att Skultunas manschettknappar är även om de för all del är rätt dekorativa. I varje fall så ligger ett par på runt femhundringen vilket är ett överkomligt pris för något som lär hålla ditt liv ut (såvida du inte skulle slarva bort dem små rackarna). För egen del äger jag fler par men är väl mest nöjd med nedanstående som i färgerna blått och guld återger huset Medicis vapen.

Om jag nu får komma med en personlig reflektion så är det säkert många som kan tycka att ett motiv med ett (visserligen utdött) furstehus vapen är mer än lovlig brackigt eller uppkomlingsaktigt. Just för att det är huset Medicis vapen bär jag dock mina knappar med största stolhet. Huset Medici, som med endast korta avbrott styrde Florens i 300 år (1434 - 1743) var nämligen uppkomlingar av guds nåde. Som namnet röjer var de från början med all säkerhet apotekare och deras vapen är troligen inget annat än piller. På så vis är det helt logiskt att en vanlig man såsom undertecknad, med rötter i det grumliga ingenmanslandet mellan övre arbetarklass och lägre medelklass, bär ett sigill som symboliser uppkomlingarnas uppkomlingar.

Slipsens historia

I mitten av 1630-talet anlände, bland många andra soldater, ett kroatiskt rytteri till Paris för att söka tjänst hos den franske kungen. Dessa kroater (egentligen även serber och ett antal andra Balkanfolk) hade i decennier tjänat huset Habsburg i olika gränskrig och deltog från 1622 även i trettioåriga kriget där de utmärkte sig särskilt för sin brutalitet. Nu hade delar av kavalleriet övergivit Habsburgarna efter rundhänta löften från den franske kungen. Kroaterna i fransk tjänst skulle bli kända för sin enastående trohet mot kronan och ett kungligt kroatiskt rytteri (”cravat royaux”) fanns kvar i Frankrike in på 1700-talet. Förutom sin brutalitet och sin rojalism blev kroaterna även kända för något annat, nämligen sina halsdukar. Den franska adeln hade gott om tillfällen att se soldaterna paradera och mer än en åskådare lade märkte till de ofta färggranna dukar de hade bundna kring halsen i olika varianter. Själva det faktum att man hade knutit duken kring halsen i en dåtida slipsknut var något helt okänt i västra Europa. Anledningen var från början praktisk: i en tid då soldaterna inte bar enhetliga uniformer (ett bruk som kom först i slutet av 1600-talet) var halsdukarna ett sätt att snabbt skilja vän från fiende i stridens villervalla. Som i alla arméer fanns det förstås skillnader i kvalitet beroende på rang. Sålunda hade officerna halsdukar av siden medan vanliga soldater fick hålla till godo med halsdukar i annat och ofta grövre material.

Detta bruk av halsduk kom att kallas ”kroatisk stil” (”style cravat”) efter ett förvanskat uttal av kroaternas eniska benämning (jämför det ordet ”krabat” som kom till Sverige via just trettionåriga kriget). Efter hand, inte minst under Louis XIV, blev den så kallade kravatten ett mycket populärt plagg hos adeln och mången bärare konstaterade att det var vida mer underhållsfritt jämfört med äldre och mer otympliga plagg som knittelkragen. Den kravatt som nu tillverkades för aristokratiskaa köpare var en lång vit halsduk, ofta i siden. Den kunde viras och knytas efter behag. En variant med spetskrås fanns för de som verkligen vill markera sin rikedom. Den blivande engelske kungen Charles II, alltid intresserad av kläder, tog med sig kravatten då han 1660 reste till England för att krönas efter 11 år i exil. Från de franska och engelska hoven spred sig kravatten till övriga Europa och även de amerikanska kolonierna.

Inte oväntat kom kravatten att ändra utseende under historiens gång. Under 1700-talet var den ofta en trekantig halsduk som gick i antingen vitt eller svart. Mot slutet av 1700-talet blev den smalare och enklare men även längre. Under det giljotinerande franska 1790-talet var långa halsdukar med benämningen ”de otroliga” (”les incroyables”) populära. Dessa virades i varv kring halsen, troligen i en undermedveten önskan om att skydda halsen från giljotinens klinga. Vid samma tid var rött en ny populär färg, inte minst hos revolutionärerna. Under 1800-talet fick själva termen ”kravatt” en konkurrent i det tyska ordet ”schlips” (”rockskört”) som kom att lånas in till svenskan. I engelskan använde man ordet ”tie” för modernare varianter av kravatt.

Klubb- och skolslipsar infördes i slutet av 1800-talet i England och bruket spred sig till allmänheten. Än idag säljs inte randiga slipsar i många butiker i Storbritannien eftersom olika kombinationer av ränder kan kopplas till en eller annan skola eller ett regemente. Vid det här laget var slipsarna smalare och mer diskreta och har sedan dess endast ändrat sig i mindre skala. Flerfärgade slipsar för allmänheten började tillverkas från 1900. Slips tillsammans med kostym blev ett viktigt inslag i den klädedräkt som bars av den stadigt växande skaran tjänstemän inom medelklassen. Som man kan se på foton från början av 1900-talet var den tidens slipsar inte helt bekväma och ofta hårt åtsnörda tillsammans med stärkkragar. En offentlig person som bidrog till att detta mjukades upp var den ytterligt mediale prins Edward (den senare kortlivade kung Edward VIII) som föredrog mjukare kragar och inte fullt så hårt åtdragna slipsar.

Den moderna tillverkningsmetoden för slipsar patenterades av Jesse Langsdorf i New York 1924. Vid samma tid uppkom även de många olika sorternas slipsknutar som har förblivit vanliga intill vår egen tid. Slipsens ställning bland allmänheten har varierat under senare decennier. Den rök all världens väg bland ungdomen på 60- och 70-talet men gjorde en storstilad comeback under det nykonservativa 80-talet och har därefter behållit en god ställning även om dess utseende kommit att variera mer än någonsin. För att uppmärksamma slipsens kroatiska ursprung och dess kulturella betydelse bildades i Kroatien Academia Cravatica 1997. I Kroatien firas varje år 18 oktober som ”Kravattens dag”, en sed man även försökt exportera till andra länder.

Programförklaring

Den här bloggen är ännu en sån där lite samling med krönikor om kläder av olika slag. Man har nu nått den där gyllene eftermiddagen som kallas medelålder då man har råd att i högre grad reflektera (läs: köpa) kläder av viss kvalitet och det är erfarenheter av inköpta plagg samt funderingar och reflektioner kring klädesplagg överlag som kommer att fylla den här bloggen. Eftersom jag ofta gör grundlig research så kan inläggen komma lite sporadiskt men målet är att de ska vara så underhållande och faktafyllda på en och samma gång som tänkas kan. Väl mött, eventuella läsare.